Det är svårt att återuppta bloggandet när man postat ett inlägg som visar mördade spädbarn. Vad kan jag liksom skriva om som gör någon skillnad? Som uppväger det hemska som skett? Att skriva om chokladkladdkakan vi akut-bakade igår känns makabert eller att berätta om hur kul jag hade när jag lekte kurragömma i lördags med mina barn. Mina levande barn.

Här sitter jag, trygg i mitt hem, jag har mina underbara barn hos mig, de är trygga hemma, trygga på skola och på dagis och jag skulle också känna mig trygg att ha dem på sjukhus – precis som jag antar att de mördade barnens föräldrar också hoppades på – att deras barn skulle vara trygga.

Det är konstigt hur livet fortgår i sin vanliga takt medan barn mördas, misshandlas, utnyttjas – världen över. Ena dagen ett inlägg i en blogg, den andra dagen glömd. Hur mycket orkar man som människa med att höra, se eller läsa om?